Några recensioner av skivor och konserter

 

En sinnesutvidgande upplevelse med Trio LSD

Kultur & Nöje 2012-05-18 | Uppdaterad 2012-05-21 SMP, Smålandsposten
FAKTA
Tid och plats: 16/4, Palladium, Växjö
Publik: Cirka 25
Längd: 1,5 timme, plus paus
Gruppen Trio LSD har inte tagit sitt namn från lysergsyredietylamidmolekylen, utan likt andra kända svenska grupper är det bandmedlemmarna Fredrik Lindborg, Martin Sjöstedt och Daniel Fredrikssons initialer som ligger bakom gruppens namn. Musiken de spelar är också så långt från psykedelia man kan komma. I stället för seg hippiemusik är det rasande tempon, stenhårt fokus, supertajt samspel och bländande teknik som gäller, och musiken är både traditionell och okonventionell på en och samma gång.
Bandet gick ut hårt med modern bebop, för att gå över i en egenkomponerad psalm med starka nordiska klanger och därifrån till ett av kvällens många Ellington-nummer. Och som om den variationen inte var nog avslutades första set med Sven-Ingvars Börja om från början i en Sonny Rollins-inspirerad calypsoversion. Fredrik Lindborg, som är en av Stockholm Swing All Stars grundare, visade också tydligt swingrötterna i sitt sätt att bära och behandla vackra teman melodiskt och dynamiskt. Inte minst gjorde han en andlöst vacker version av Solitude och inte mindre spännande tolkningar av Body and Soul och Take the A-train.
Omväxlande är med andra ord bara förnamnet, och trion hade blåst taket av vilken mindre och bättre konsertlokal som helst. Men i Palladiums stora salong är det dessvärre svårt att skapa den konsertstämning som ett band av den här kalibern förtjänar. Ändock: Som helhet innebar säsongsavslutningen en verkligt sinnesutvidgande upplevelse med hjälp av LSD.
Magnus Nilsson

 

''detta är den roligaste skivdebuten inom svensk jazz på mycket länge! ''
''det är verkligen bra melodier, sångbara teman, några har t o m schlagertycke. ''
''Som solist har han en egen lite framåtlutad stil, kraftfull ton och svänger grymt. ''
Svenska Dagbladet 11/10-06

 


The General

Jazz
(Imogena/CDA)
Fredrik Lindborg
Fredrik Lindborg är tenorsaxofonist, 27 år, och gör här sin första egna cd. Jag skriver med en
gång: detta är den roligaste skivdebuten inom svensk jazz på mycket länge! Han har tidigare hörts med bl a Hot Club de Suède och Charlie Parker-stylade gruppen Marmaduke. Med den här egna kvartetten vill han spela sin egen musik, har skrivit alla 13 låtarna - även om man då och då märker en del toner från någon glömd evergreen. Och det är verkligen bra melodier, sångbara teman, några har t o m schlagertycke. Som solist har han en egen lite framåtlutad stil, kraftfull ton och svänger grymt. Man kan ana att han lyssnat på musiker som Sonny Rollins, Dexter Gordon, Sonny Stitt och kanske Al Cohn, ja varför inte även Bernt Rosengren. Medspelarna är utmärkta, framförallt gitarristen Gustav Lundgren. Kenji Rabson spelar bas och Moussa Fadera trummor.
Sven Malm
noje@svd.se

 

 

 

"Highly recommended."
All about jazz 3/12-06

The General
Fredrik Lindborg | Imogena (2006)
By Victor Verney
There are those who insist that jazz musicians are born, not made. Swedish saxophonist Fredrik Lindborg makes an interesting exhibit in this "nature versus nurture" argument. He was determined from a very young age to become a jazz musician, and he credits this to the fact that his father began playing Charlie Parker and Billie Holiday records for him from the moment he came home from the hospital.
Born in 1979, Lindborg's formative musical exposure consisted of a decidedly older vintage than that of most of today's twenty-somethings. It seems highly unlikely that very many youngsters growing up during the post-fusion 1980s, whether in Sweden, the United States or anywhere else—regardless of their innate musicality or their educational background—were dreaming of forming a Charlie Parker tribute band. Not only did Lindborg nurture this teenage dream, he actually fulfilled it while a student at the University of Gothenburg. The resultant group, Marmaduke, which he formed with Victor Furbacken, still gigs on occasion and performed at the 2005 Stockholm Jazz Festival.
There are also those, with regard to another culturally-based musical debate, who still believe Europeans can't play real jazz. These American chauvinists point to what was, in the past, a watered-down, once-removed quality often heard from across the pond. Their assertion has grown steadily weaker over the past decade, and Lindborg thoroughly demolishes it here.

The most striking—and for many, perhaps, pleasantly unexpected—characteristics of this recording are its warmth and authenticity. In the American popular imagination, Sweden is associated with long winters, bleak Bergman films and sterile techno-pop music. There's nothing chilly about this album, acoustically or stylistically.
Although Matti Ollikainen's very brief liner notes are written in Swedish, three words printed in upper-case need no translation: "Rollins, Dexter, Hawkins." Obviously, the tenor is Lindborg's primary axe, and he plays it exclusively on this CD. (He plays alto sax with Marmaduke, and he also plays baritone sax and bass clarinet with the Bohusian Big Band, considered one of Sweden's premier large ensembles.)
But not all multi-instrumentalists or improvisers make good composers or bandleaders. On this self-produced recording, Lindborg leads his own quartet through thirteen original compositions, demonstrating his growth into the maturity needed for those roles.
His front-line partner, guitarist Gustav Lundgren, is given equal solo time throughout. In fact, it would be difficult to tell in a blindfold test who the frontman was, attesting to an ego held healthfully in check by Lindborg. Both are graceful, adept soloists ably supported throughout by bassist Kenji Rabson (who also steps up for a nice solo on "Two of a Kind") and drummer Moussa Fadera. Lundgren also did a commendable job as recording engineer, lending a rich, mellow sound to the proceedings.
Nearly all the cuts are relatively compact numbers in the four to five-minute range. Highlights include the stutter-stepping opener "Struttin' in the Wild," a Silver-tinged "Hoover," the witty title track and a charming "Miss Rumba Queen." Highly recommended.
Visit Fredrik Lindborg on the web.

Track listing: Struttin' in the Wind; Hoover; Needle Valse; Coming Back; Miss Rumba Queen; The General; Left Behind; Two of a Kind; The Brothel; Blues Business; Deep Down; Waltzin' Four; For Samuel.
Personnel: Fredrik Lindborg: tenor saxophone; Gustav Lundgren: guitar; Kenji Rabson: bass; Moussa Fadera: drums.
Style: Mainstream/Bop/Hard Bop/Cool

 

 

''En smått sensationell debut!''
''Äntligen en svensk jazzkompositör som kan skriva låtar som fastnar!''
''massor med glöd, glädje och fantasi.''
Smålandposten 23/8 - 06

Smålandposten Onsdag 23 Augusti 2006
Fredrik Lindborg The general, Imogena/CDA

Äntligen en svensk jazzkompositör som kan skriva låtar som fastnar! Den 27-årige tenorsaxofonisten Fredrik Lindborg är dessutom en musiker som kan spela dem rakt upp och ned utan krusiduller i sann gammaldags jazzanda och därtill lägga massor med glöd, glädje och fantasi. Det är stora ord, men de håller för den här ynglingen som spelat jazz alltsedan barnsben och lärt sig av stora tenorister som Sonny Rollins, Dexter Gordon och Bernt Rosengren. Vi har hört honom med Hot Club de Suède, Victoria Tolstoy och Bohus län Big Band, men det här är hans första skiva med egen kvartett. En smått sensationell debut, må jag säga! Det är riktigt roligt att lyssna på hans glada och mycket skickliga musicerande tillsammans med gitarristen Gustav Lundgren, basisten Kenji Rabson och trumslagaren Moussa Fadera, som också de spelar överraskande bra. Lindborgs låtar är som antytts både finurligt och fantasifullt hopkomna, men visst känns en och annan fras igen från mappen med standardmelodier. Fredrik räds inte ens de snabbaste tempon, som han avverkar lekande lätt. Han går inte utanför jazzens, swingens och hardbopens elementa, håller sig till regelverket, behöver inte spekulera i atonala märkvärdigheter, vilket allt sammantaget gör att det svänger riktigt ordentligt plattan igenom.
Stig Jonasson
stig.jonasson@smp.se

 

 

 

 

'' Fredrik Lindborg är ett fynd.''
LIRA nr 4 -2006

Fredrik Lindborg – The General

Publicerad: 2006-10-01
(Imogena/CDA)
Old school-jazz. Stockholmstenoristen Fredrik Lindborg är ett fynd. Han är dryga tjugofem år och har pluggat jazz på olika skolor och avslutade sin utbildning vid Musikhögskolan i Göteborg. Där spelade han bland annat en period med Bohuslän Big Band. Med altsaxofonen hördes han med gruppen Marmaduke som spelade musik i Charlie Parker-anda. Tillbaka i Stockholm har han bland annat varit lierad med Hot Club de Suède. Fredrik har lyssnat till stilbildare som Coleman Hawkins, Sonny Rollins och Dexter Gordon. Där kommer också hans fylliga bäriga stora ton till sin rätt.Fredriks kompositioner har snärt och energi - det förhöjer det redan vitala intrycket. I bandet ingår gitarristen Gustav Lundgren, basisten Kenji Rabson och trumslagaren Moussa Fadera. Gitarrspelet är läckert och fyndigt. Gustav kan utan vidare ta upp konkurrensen med våra främsta blågula strängaspelare. Så bra är han.
Göran Olson

 

 

 

''Det är helt enkelt underbar jazzmusik att lyssna till, märkligt nyskapande och klassisk på samma gång. Och framför allt oerhört svängig! ''
Länstidningen Östersund 9/2-07

Helt enkelt en underbar jazzkonsert


Vilken spännvidd det finns i dagens svenska jazzmusik! Föreningen Jazz i Jemtland demonstrerar det med all önskvärd tydlighet denna säsong. Från förra konsertens veteranband med Jan Allan och Kjells Öhmans Trio till Fredrik Lindborgs unga kvartett igår. (Och det följer fler kontraster i jazzväg denna säsong!)

Men igår var det alltså den unga svenska jazzen som gjorde en framstöt på Gamla Teatern i Östersund. Saxofonisten Fredrik Lindborg, född 1979, är kanske det hetaste unga jazznamnet i Sverige just nu.
En titt i hans gigkalender visar att han är inbokad var och varannan kväll det närmaste halvåret. Än är det med den egna kvartetten, än är det med Jan Slottenäs Storband, Lester Royal & Co, Django project eller med Stockholm Swing Allstars.
Fredrik Lindborg har besökt Jazz i Jemtland tidigare, då med gruppen Hot Club de Suède, men nu kom han med den egna kvartetten på turné, det vill säga med Gustav Lundgren på gitarr, Kenji Rabson, bas, och Moussa Fadera, trummor.
Det här är en grupp som överraskar och övertygar från första stund, för med en egen idérik och modernt fräsch låtrepertoar av Fredrik Lindborg står kvartetten ändå stadigt i den klassiska beboptraditionen.
Det innebär att det svänger överraskande friskt om kvartetten. Här finns en alldeles påtaglig spelglädje, för att inte säga spelglöd när man öser på.
Fredrik Lindborg, som hittills i sin unga jazzkarriär, spelat alla saxar, framträder nu på tenor med en egen kraftfull, skönt glimrande ton och lysande improvisationsteknik.
Hans musikaliska personlighet framträder också i de anslående kompositionerna, frapperande melodiska och fantasifulla som de är, med många finurliga infall.
Det är vals och rumba och hetsig bebop, det är vackra ballader av meditativ karaktär och hårt svängande jazzlåtar med snabba tempoväxlingar.
Repertoaren är variationsrik så det förslår.
Kenji Rabson, bas och Moussa Fadera på trummor lägger en skön rytmisk grund när den suveräne gitarristen Gustav Lundgren bjuder på det ena överdådiga solot efter det andra, och Fredrik Lindborg själv med auktoritativ glöd formligen exploderar i sitt snabba tonflöde.
Det är helt enkelt underbar jazzmusik att lyssna till, märkligt nyskapande och klassisk på samma gång. Och framför allt oerhört svängig!
LO Rindberg

 

 

''Fredrik Lindborg har en stor ton i sin tenorsaxofon och det goda idéflödet tycks aldrig sina.''
Orkesterjournalen nr. 10 - 06

 

 

''Ett riktigt höjdaralbum som rekommenderas varmt. När det drar ihop sig till årets Gyllene Skiva kommer The General garanterat vara med bland segerkandidaterna! ''
Sundsvalls tidning 21/8-06

Skivnytt: Våren 2004 gästades Jazzklubben av Göteborgsbandet Marmaduke som spelade hyllningsmusik till Charlie Parkers minne. Altsaxofonisten i bandet var den mycket begåvade Fredrik Lindborg som visade fullödig instrumentbehärskning i bebopmusikens harmoniska snårskog. Nu har han kommit med en färsk debutskiva i eget namn, The General på Imogenaetiketten, där altsaxen lagts åt sidan till förmån för den större tenorsaxofonen. Att hans förebilder heter Sonny Rollins, Dexter Gordon, Coleman Hawkins, Bernt Rosengren och många andra går inte att ta miste på. Med dessa mästares gener i musiken har han skapat en mustig och varm ton och ett personligt tonspråk och formuleringssätt. Han bjuder på uppfinningsrika improvisationer med stark glöd i spelet och rytmisk skärpa i fraseringen. Han är dessutom en skicklig melodisnickare vilket, väl framgår av det egenhändigt skrivna materialet.
Fredrik har bästa tänkbara uppbackning av den fine gitarristen Gustav Lundgren, basisten Kenji Robson och trumslagaren Moussa Fadera. Ett riktigt höjdaralbum som rekommenderas varmt. När det drar ihop sig till årets Gyllene Skiva kommer The General garanterat vara med bland segerkandidaterna!
Hans-Erik Bergman
060-197170
noje@st.nu

 

 

 

 

''Tvättäkta ung svensk bop. Och bra. ''
''Tekniken är slipad, rytmkänslan helgjuten och bebopkunnandet mycket stort- Lindborg är en fullt utfjädrad artist med stark force i spelet.''
Sydsvenskan 23/8 - 06

Jazz. Fredrik Lindborg:
The General ( Imogena/CDA)

Tvättäkta ung svensk bop. Och bra.
27-årige stockholmstenoristen Fredrik Lindborg från Stockholm har diggat jazz i bortåt 20 år. Det hörs. Tekniken är slipad, rytmkänslan helgjuten och bebopkunnandet mycket stort- Lindborg är en fullt utfjädrad artist med stark force i spelet. Han har sina tydliga förebilder, Charlie parker och Sonny Rollins (mycket Rollins i tonen hos FL) är två, men det hindrar inte alls att plattan känns nyfräsch och kul att lyssna på. Ingen kopieringsfrossa här, däremot lustfylld musik.

Underhållande kompositioner som blinkar åt olika håll. ''Hoover'' är Monklåten som Monk glömde skriva och '' Miss Rumba Queen'' kommer att få Rollins att felaktigt kräva royalties. Trion runt Lindborg (där snabbfingrade gitarristen Gustav Lundgren är nummer två) lirar med stuns och lever upp till ledarens rytmiska driv.
Tre starka postryttare.

Alexander Agrell

Sydsvenskan 23/8 - 06

 

 

 

"Rollins på svenska"
SUNDSVALL (ST) 2007-02-13 03:00
Jazzklubben: Fredrik Lindborg Quartet
Trots kylan var det ett par hundra själar som styrt kosan till Aveny för att avnjuta ett par timmars jazzmusik i Sonny Rollins och Dexter Gordons domäner. Kvällen inleddes på duo med Kari Sjöstrand tenorsax och Henric Christensen bas. De bjöd på ett närgånget och intimt samtal med sina instrument. Karis ledstjärna är den legendariske Dexter Gordon. Hon spelar inte lika tillbakalutat som förebilden utan tvärtom. Hennes danske basist gav henne ett gediget stöd med fylligt spel. Deras framträdande mottogs väl och framkallade ett extranummer. En fin öppning på kvällen.
Aktuelle Polarprisvinnaren, Sonny Rollins, har många talangfulla ätteläggar runt om i världen. I vårt land finns bland andra den lysande begåvningen Fredrik Lindborg som vi tidigare hört i bebopgruppen Marmaduke. Lindborg spelar numera tenorsax i en stil som härrör till inspirationskällor som Sonny Rollins och vår egen Bernt Rosengren med flera. Med det bästa av dessa mästares gener i sin egen musik har Fredrik skapat ett personligt tonspråk och formuleringssätt med ett mustigt och varmt sound. Han är en riktig idéspruta som bjuder på snillrika improvisationer, med sting i spelet och rytmisk skärpa i fraseringen. När det är som bäst kan man likna Fredriks harmoniska utsvävningar som en örn som svävar högt men med full kontroll på händelsernas centrum. Förutom sin instrumentskicklighet är han en mycket fyndig melodisnickare vilket framgick väl av det egenhändigt skrivna materialet.
Även den flyhänte gitarristen Gustav Lundgren fick många att tappa hakan med sitt ekvilibristiska spel. Smakfullt och tekniskt elegant varvade han singelstringspel med fylligt täta ackor och basisten Kenji Robson och den förträfflige trummisen Moussa Fadera gav det hela den perfekta uppbackningen. Fredrik & Co bjöd på säsongens bästa kväll hittills!

 

 

 

"En "quartet" full med jazzfantasi"
Dagbladet 070210

Betyg: 4

Fredrik Lindborg – saxofon
Gustav Lundgren – gitarr
Kenji Robson – bas
Moussa Fadera – trummor
Även denna gång fick vi höra ett förband med kvalitet – en duo bestående av Kari Sjöstrand, tenorsax och Henric Christensen bas. Jag har alltid beundrat Karis Dexter Gordon-inspirerade spelsätt, där ingenting sitter fast – pang på rödbetan. Mest imponerade hennes egen folkvise-betonade "Polska från Djupaviken", som ligger någonstan i Karis hemtrakter i Hälsingland.
Vi fick också höra "But Beautiful" och "Easy living" – gamla standards, som avverkades med stor frenesi och inlevelse.
Så till måndagens huvudartister, Fredrik Lindborg quartet. Fredrik är 28 år och började spela saxofon redan i nioårsåldern. Varför det blev jazz skyller han på sin pappa, som direkt efter hemkomsten från BB med den nyfödde Fredrik började spela plattor med Charlie Parker och Sonny Rollins och de andra bebop-gubbarna. I gymnasiet på Södra Latins yrkesmusikerutbildning blev han engagerad i en kvartett, som också innehöll Calle Bagge. Efter gymnasiet blev det musikstudier på Skurups folkhögskola, där han också fick jobb med Hot club de Suède. På Göteborgs Musikhögskola blev han medlem i Marmaduke, som också besökt Måndagsjazzen.
Där spelade han också med Bohuslän Big band innan han flyttade till Stockholm och började spela som frilansande jazzmusiker.
Man frapperas av Fredriks bångstyriga soloeskapader där han tar till vara varje uns av harmonierna. Han skriver också eget material, som till exempel "Hoover", "Miss rumba queen", "The General" och andra kluriga utbrott av fantasin. Dessemellan fick vi höra gamla standards, som till exempel "Indiana", "Body and Soul" och "Sunny Side of the Street" där man inte drar sig för att göra små lustifikationer av huvudtemat. Mycket beröm också till ¬gitarristen Gustav Lundgren, som väl var den som mest gav sig ut på obanade exkursioner i okänd terräng. Men han hittade alltid hem till stugvärmen. Ett intressant fenomen denne gitarrist, som vänt gitarren åt fel håll – han tar ackorden med höger hand. Därav kanske hans fraseringskonst, som är ytterst personlig.
De två amerikanarna i kompet var väl samspelta med högt ångtryck och kraftig eld under pannorna.
Björn Berge, Tel: 060-66 35 00